Jag hämtade precis en kopp kaffe, och i samma ögonblick som den första sippen gled ner i halsen tänkte jag: - Hur gott är det egentligen? En liknande upplevelse hade jag på mitt skrotgym för några dagar sedan när jag, tillsammans med två hantlar, kämpade mot gavitationen. Jag tänkte: - Hur skönt är det egentligen?
Tänk om jag slentriandricker kaffe och slentriantränar min kropp? Tänk om min vardag bara innehåller saker jag gör av gammal vana? Först slentrianvaknar man på morgonen, slentrianpussar min fru och kör och slentrianjobbar. I bilen slentriangillar jag Springsteens nya CD samtidigt som jag slentrianmyser för att jag har biljetter till en av hans spelningar, som jag ska se av gammal vana. På jobbet slentriansaknar jag min familj och är slentriansur på mina elever.
Jag känner att jag inte riktigt orkar knyta ihop säcken vad gäller det här ämnet. Konstaterar bara att kaffe oftast är gott, träning är oftast skönt, Springsteen är alltid fantastisk, liksom fruns pussar. Jag mår väldigt bra av allt jag gör av gammal vana. Slentrianbra...
Dagens löfte: Ska inte skriva ordet slentrian på flera år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar