Mullvad-blogg

Vi är drabbade av en förbannelse. Ett fasansfullt vidunder har gett sig fan på att ödelägga vår tomt. Min far brukar använda det käcka namnet "Mulle-mullvad" på odjuret, men det finns inget käckt i närheten av fanskapet.

Det började förra hösten med att små, nästan söta jordhögar började poppa upp ur min stackars gräsmatta. Först gick jag bara runt och trampade ner högarna innan jag skulle klippa gräset. Grannar och medmänniskor påstod att om man rör sig mycket på gräsmattan vantrivs mullvaden och flyttar till lugnare trädgårdar där den kan kalasa på daggmaskar i lugn och ro. En familj på fyra hyfsat aktiva personer är uppenbarligen inte nog. Jag tror inte ens det hade hjälpt om fotbollslandslaget hade kört ett träningsläger i vår trädgård. Besten som bor i underjorden flyttar inte i första taget.

-Köp fällor och placera dem i mullvadens gångar! sa en hjälpsam granne. Yes, tänkte jag. Jag ska ta den jäveln med hjälp av fällor. Jag åkte till den lokala mullvadsutrotningsaffären och insåg att fällor i plural var uteslutet. De kostade en halv förmögenhet och det ville jag inte spendera på ett sådant vidrigt kräk. Jag nöjde mig med en som jag genast grävde ner i en av de många gångar som min arma gräsmatta innehåller. Inte fan gick han i nån fälla. Han såg dock alltid till att fösa jord i fällan för att lura mig att tro att jag hade besegrat det irriterande fanskapet.

Det har varit lugnt på mullvadsfronten en längre tid. Jag hade nästan börjat hoppas på att han kanske hade flyttat till en av mina många mullvadsexperter till grannar. Men han har nu gjort en hejdundrande comeback, med högar så stora att jag ibland misstänker att det är en häst som plöjer runt under gräsmattan. Man blir förtvivlad, men en vacker dag ska jag ta honom och då ska jag genomföra alla de tortyrmetoder jag, i min förtvivlan, har fantiserat fram...

Slutgnällt! Nu ska jag äta Ben and Jerry's-glass! Så de' så!