Musik-blogg 1

Jag har ett förskräckligt stort musikintresse. Det är därför jag satte en etta i rubriken. Jag lär återkomma till ämnet. Nu till en vardagshistoria som har fått mig att fundera på om jag har utsatt mina barn för musikalisk hjärntvätt.
I förra veckan fick jag Springsteens senaste CD i brevlådan. Jag kände mig oerhört modern ty jag hade beställt den via nätet (Hur många moderna människor använder ordet ty?). Vid närmare eftertanke köper inga moderna människor skivor längre, men hur som helst. Skivan hämtades in med stor entusiasm och kartongen slets upp av mig och min tre och ett halvt år gamla son som utbrast: -Pingstin!!! Han är nämligen ett litet Springsteen-fan sen några år tillbaka. Jag frågade honom om vi skulle lyssna på skivan och han rusade in till CD-spelaren och skrek: -Yes, yes, yes!!! Yes är hans andra engelska fras. Den första var "nobadde cha" vilket betyder nobody's child (en Traveling Wilburys-låt). Efter att ha lyssnat på "My lucky day" sprang han uppspelt ut till sin mamma och sa: -Titta mamma, pappa söpt till meej!
Vid middagsbordet samma kväll satt vår ett och ett halvt år gamla dotter och nynnade på en melodi som både jag och min fru tyckte lät bekant. Efter en stund insåg vi att det var ovan nämnda "My lucky day" som dottern hade snappat upp.
Jag blir givetvis glad och stolt eftersom jag, som alla extremt musikintresserade, anser mig ha världshistoriens bästa musiksmak (vilket jag lär återkomma till i framtida bloggar), men jag inser samtidigt att mina barn kommer att utveckla en minst sagt lillgammal och gubbig musiksmak. Jag tycker hur som helst att det är skönt att barnen inte tjatar om att få höra "Imse Vimse spindel" i tid och otid. Om våra barn tjatar är det snarare efter "Turn" med Travis eller "All the wrong reasons" med Tom Petty. Gubbigt men otroligt coolt!

Blir glad av: "Surprise" från Pingstins nya.
Blir sur av: att det är så lätt att bli fet och så svårt att bli smal.