Mos-blogg

Jag fick mos över efter gårdagens kulinariska höjdpunkt - Kabanoss med mos. Jag tänkte därför att jag skulle bjuda min dotter på en ny matupplevelse i form av potatisbullar. Hur svårt kan det va'? Egentligen inte särskilt. Jag har bara en tendens att ställa till det för mig i köket.

Jag inledde med att krydda på moshelvetet lite extra, vilket förlöpte utan några större fadäser. Därefter, däremot, fick jag för mig att knäcka ner TVÅ ägg i mitt välkryddade mos (Heter det mitt eller min mos?), vilket givetvis medförde att det blev alldeles för löst. Nästa moment är ju som alla vet att forma mos till bullar som ska vändas i ströbröd. Uteslutet! Jag kunde lika gärna försökt forma ett glas juice till en bulle. I stället vräkte jag ner ströbröd i sörjan och hoppades att ett under skulle ske. Fortfarande hoppfull lade jag varsamt ner tre stora klickar mos i stekjärnet medan jag bad till högre makter. Jag tänkte att om man låter det steka en stund antar det kanske en fastare form. Det gjorde det inte. Försiktigare än jätteförsiktigt lirkade jag in en stekspade under en av mosklickarna. Nja, det gick sådär. Inte fan var den fast i alla fall. I järnet låg nu en vidrig massa som visserligen hade en tjusig stekyta här och där.

Tro det eller ej men geggamojan smakade riktigt bra, även om dottern var skeptisk. Däremot såg den hemsk ut vilket gav mig en idé. Eftersom detta inte var första gången jag lagade mat som endast bör serveras till väldigt närsynta insåg jag att jag har funnit en nisch. Om jag skulle få för mig att ge ut en kokbok är namnet givet: "Tio rätter som ser för djävliga ut, men som smakar rätt bra". Äntligen ska jag bli förmögen...

Dagens argaste: Björn Afzelius i den 27 år gamla "Medan bomberna faller", lika sann nu som då.