När jag var i mina tidiga tonår fick Thomas Di Leva sitt genombrott med "Vem ska jag tro på". Tidningarna skrev ofta om mobbingoffret som hade fått sin revanch och jag med många tyckte att han var en pajas med tejpad lock i pannan och ett märkligt, sävligt sätt.
Vid den här tiden hade radiomannen Erik Blix en talk show i TV som radiomän och kvinnor ofta envisas med, med skilda resultat. I ett av programmen hade han bjudit dit Di Leva som sjöng en sång som jag tror hette "Vi är vackra, alla". Efter sången följde en intervju där Blix, utan resultat, försökte få fram Di Levas bitterhet mot sina forna belackare. Slutfrågan var i alla fall:
- Känner du att du har fått revanch mot dem som mobbade dig som barn?
Di Leva svarade: - Dom är mina vänner nu.
Detta har satt sig i mitt minne, och även om jag fortfarande kan tycka att Di Leva är en kuf är han en storsint människa som vill väl. De är viktiga...
Dagens orsak till irritation: Det mjöliga pulvret på botten av flingpaketet som förvandlar mjölken till en hemsk, geggig sörja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar