Idag är jag hemma för Vård Av otroligt sött Barn. Dottern vaknade något matt och med siffran 11 under näsan. Mattheten var givetvis som bortblåst då jag hade ringt de fjorton samtal man måste ringa innan man kan starta vården.
Vad gör man då med en snorig, tvåårig piggelin? Jo, givetvis kranar man upp ett bad där hon lugnt kan plaska utan att slåss om utrymmet med storebror. Jag fyller karet med vatten och dottern fyller karet med diverse badleksaker. Så fort ungen sedan hamnar i vattnet antar hennes ansikte en rödare ton och snart är det mer än badleksaker som flyter i vattnet. Suck! Upp med tjejen, ut med vattnet och alla dessa förb... badleksaker, sanering av badkar och så på det igen. Hon blev ren till slut.
Just nu springer hon omkring i gummistövlar inomhus och skriker: - Dumma, dumma, dumma! Nej, det är ingen alternativ variant på Snälla, snälla, snälla utan något som Lotta på Bråkmakargatan här lärt henne. Tack så jävla mycket, Astrid! Nobelpriset my ass!
I morse knäckte Hanna trehjulingskoden och trampade stolt genom huset. Efter att ha sparkat sig fram var hon plötsligt en stor tjej som ganska omgående kunde få upp en kaxig hastighet på sitt lilla fordon. Det var inte bara hon som var stolt. Detta ögonblick hade jag missat om jag inte hade varit hemma.
Från det ena till det andra - Spotify måste vara den mest välgörande internetsajten hittills. Jag är helt hooked. Just nu lyssnar jag på "Romans för timmen" med Noice. Tänk vad bra den var då och så kass den är nu. Viss musik ska man nog bara minnas...
Längtar till den 7 juni och Springsteen i Stockholm.
tisdag 28 april 2009
onsdag 8 april 2009
Coverband-blogg
Magnus Ugglas bror berättar i en dokumentär att Uggla vid ett tillfälle träffar på Ulf Lundell uträttandes sina behov i en pissoar på en pub. Ugglas kommentar: - Jasså, här står hötorgspoeten och pissar! Lundell svarar: Bättre hötorgspoet än ingenting! Uggla kontrar: Bättre ingenting än hötorgspoet...
Vad har denna lilla historia med min blogg-titel att göra kan man undra. Jo, jag misstänker ibland att man är lite av en hötorgsmusiker när man sysslar med att spela covers. Coverbanden är ett utskällt släkte som är väldigt lätt att göra narr av, inte minst av redan nämnda Uggla.
Jag kan själv bli lite obekväm och ursäktande i tonen när folk undrar vilken sorts musik man spelar. - Jo, vi spelar covers, men inte bara de uppenbara Creedence-låtarna. Vi försöker göra lite annorlunda låtar som vi själva gillar. Det sistnämnda förändrar ju inget. Det är fortfarande covers.
Paradoxalt nog misstänker jag att man måste kunna spela för att känna den där lilla cover-skammen. Och covers kan man ju bara spela om man kan spela...
Nu gör jag en helomvändning i denna skamsna blogg. Vi spelar covers för att det är förbannat kul och för att vi tycker att vi gör det bra. Vi har fria händer att göra vad vi vill med andras material, vilket vi också gör (fast jag är inte helt 100 på att vi egentligen får göra vad vi vill). Ibland försöker vi likna originalet, men oftast försöker vi göra något annat. Ibland gör vi låtar som vi älskar och ibland älskar vi låtar som vi gör. Ibland spelar vi låtar som vi tycker är smörja men som publiken går igång på (Tack Sten och Stanley för "Jag vill vara din, Margareta"). Och givetvis spelar vi också Creedence-låtar och vissa är riktigt jävla bra. Så de' så!
Det är inte konstigt att coverband oftast framträder i lokaler där alkohol serveras. Ett halvdant band kan ju bli riktigt bra efter några drinkar och riktigt ruttna låtar kan bli rena mästerverk med hjälp av öl.
I alla händelser spelar vi i alla fall på Jeppes i Glimåkra den 16 maj. Vi har nu blivit med band och kallar oss "Björks and sons" i sann coverbandsanda...
Tack Erika som fick igång mitt bloggande igen!
Lyssna på: "Balladen om K" med Thorsten Flink. Bättre än man tror!
Vad har denna lilla historia med min blogg-titel att göra kan man undra. Jo, jag misstänker ibland att man är lite av en hötorgsmusiker när man sysslar med att spela covers. Coverbanden är ett utskällt släkte som är väldigt lätt att göra narr av, inte minst av redan nämnda Uggla.
Jag kan själv bli lite obekväm och ursäktande i tonen när folk undrar vilken sorts musik man spelar. - Jo, vi spelar covers, men inte bara de uppenbara Creedence-låtarna. Vi försöker göra lite annorlunda låtar som vi själva gillar. Det sistnämnda förändrar ju inget. Det är fortfarande covers.
Paradoxalt nog misstänker jag att man måste kunna spela för att känna den där lilla cover-skammen. Och covers kan man ju bara spela om man kan spela...
Nu gör jag en helomvändning i denna skamsna blogg. Vi spelar covers för att det är förbannat kul och för att vi tycker att vi gör det bra. Vi har fria händer att göra vad vi vill med andras material, vilket vi också gör (fast jag är inte helt 100 på att vi egentligen får göra vad vi vill). Ibland försöker vi likna originalet, men oftast försöker vi göra något annat. Ibland gör vi låtar som vi älskar och ibland älskar vi låtar som vi gör. Ibland spelar vi låtar som vi tycker är smörja men som publiken går igång på (Tack Sten och Stanley för "Jag vill vara din, Margareta"). Och givetvis spelar vi också Creedence-låtar och vissa är riktigt jävla bra. Så de' så!
Det är inte konstigt att coverband oftast framträder i lokaler där alkohol serveras. Ett halvdant band kan ju bli riktigt bra efter några drinkar och riktigt ruttna låtar kan bli rena mästerverk med hjälp av öl.
I alla händelser spelar vi i alla fall på Jeppes i Glimåkra den 16 maj. Vi har nu blivit med band och kallar oss "Björks and sons" i sann coverbandsanda...
Tack Erika som fick igång mitt bloggande igen!
Lyssna på: "Balladen om K" med Thorsten Flink. Bättre än man tror!
söndag 8 mars 2009
Ta i trä-blogg
Detta är en form av varningssblogg. Jag vill varna allmänheten för uttrycket "ta i trä". Man har hört det genom åren i sin omgivning utan att reflektera över det. Men det var innan jag insåg att uttrycket är direkt livsfarligt.
Man kan börja med att konstatera att uttrycket är vanligt i hela världen, vilket jag tror beror på att det faktiskt har fungerat en gång i tiden. I våra grannländer svänger sig var och varannan medborgare med det. I Norge har man dock förvanskat betydelsen något. Man säger nu: - Ta dere in ett træ. Detta uttryck används ofta i december månad. I Finland används uttrycket på samma sätt som på svenska: - Jukkavihaimensttää i trä.
Uttrycket har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan i Bibeln dyker det upp i Nya Testamentet då Jesus vill impa på några lärjungar genom att gå på vattnet. Om jag inte missminner mig använder han orden: - I skola bevittna min promenad på detta vatten - ta i trä.
I norden har man funnit runstenar där uttrycket förekommer. Utanför Jönköping står en sten där runorna tolkats: "Denna runa restes av hövdingen Svein Stein för att bringa lycka till mannarna - ta i trä".
Problemet är att det förut så framgångrika uttrycket nu helt tappat sin kraft. Redan 1986 började man ana oråd då besättningen på rymdfärjan Challenger muntert hälsade: - Nu åker vi till rymden - ta i trä. Senaste exemplet på ett misslyckat "ta i trä" kommer från sportvärlden och från höjdhopparen Linus Thörnblad som i veckan sa: - Här ska jävlaranamma hoppas högt - ta i trä. Han nådde upp till blygsamma 2.17.
Själv gjorde jag en fasansfull miss då jag i förra veckan sa till en kollega: - Mina barn är nästan aldrig sjuka - ta i trä. Gissa om all världens åkommor slog sig ner i vårt hus. En av dessa åkommor var maginfluensa, vilket jag många gånger påstått att jag aldrig har med tillägget - ta i trä. Nu sitter jag givetvis här med världens rock n' roll i "bugen".
När uttrycket drabbar ens barn blir man givetvis vansinnig. Jag tycker att regering och riksdag bör se över så här angelägna problem i stället för att lägga krut på finanskriser. Jag förespråkar givetvis att uttrycket helt förbjudes.
Jag tycker att TV4 kan hålla en fyratimmarsgala till förmån för offer av "ta i trä". Agneta Sjödin ställer säkert, som vanligt, upp, Håkan Hellström kommer säkert, som vanligt, och "sjunger" sin senaste singel och man kan ha ett räkneverk i rutans nedankant där offrens insamlade pengar redovisas under kvällen...
Dagens boktips: "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist
Man kan börja med att konstatera att uttrycket är vanligt i hela världen, vilket jag tror beror på att det faktiskt har fungerat en gång i tiden. I våra grannländer svänger sig var och varannan medborgare med det. I Norge har man dock förvanskat betydelsen något. Man säger nu: - Ta dere in ett træ. Detta uttryck används ofta i december månad. I Finland används uttrycket på samma sätt som på svenska: - Jukkavihaimensttää i trä.
Uttrycket har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan i Bibeln dyker det upp i Nya Testamentet då Jesus vill impa på några lärjungar genom att gå på vattnet. Om jag inte missminner mig använder han orden: - I skola bevittna min promenad på detta vatten - ta i trä.
I norden har man funnit runstenar där uttrycket förekommer. Utanför Jönköping står en sten där runorna tolkats: "Denna runa restes av hövdingen Svein Stein för att bringa lycka till mannarna - ta i trä".
Problemet är att det förut så framgångrika uttrycket nu helt tappat sin kraft. Redan 1986 började man ana oråd då besättningen på rymdfärjan Challenger muntert hälsade: - Nu åker vi till rymden - ta i trä. Senaste exemplet på ett misslyckat "ta i trä" kommer från sportvärlden och från höjdhopparen Linus Thörnblad som i veckan sa: - Här ska jävlaranamma hoppas högt - ta i trä. Han nådde upp till blygsamma 2.17.
Själv gjorde jag en fasansfull miss då jag i förra veckan sa till en kollega: - Mina barn är nästan aldrig sjuka - ta i trä. Gissa om all världens åkommor slog sig ner i vårt hus. En av dessa åkommor var maginfluensa, vilket jag många gånger påstått att jag aldrig har med tillägget - ta i trä. Nu sitter jag givetvis här med världens rock n' roll i "bugen".
När uttrycket drabbar ens barn blir man givetvis vansinnig. Jag tycker att regering och riksdag bör se över så här angelägna problem i stället för att lägga krut på finanskriser. Jag förespråkar givetvis att uttrycket helt förbjudes.
Jag tycker att TV4 kan hålla en fyratimmarsgala till förmån för offer av "ta i trä". Agneta Sjödin ställer säkert, som vanligt, upp, Håkan Hellström kommer säkert, som vanligt, och "sjunger" sin senaste singel och man kan ha ett räkneverk i rutans nedankant där offrens insamlade pengar redovisas under kvällen...
Dagens boktips: "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist
torsdag 26 februari 2009
Mullvad-blogg
Vi är drabbade av en förbannelse. Ett fasansfullt vidunder har gett sig fan på att ödelägga vår tomt. Min far brukar använda det käcka namnet "Mulle-mullvad" på odjuret, men det finns inget käckt i närheten av fanskapet.
Det började förra hösten med att små, nästan söta jordhögar började poppa upp ur min stackars gräsmatta. Först gick jag bara runt och trampade ner högarna innan jag skulle klippa gräset. Grannar och medmänniskor påstod att om man rör sig mycket på gräsmattan vantrivs mullvaden och flyttar till lugnare trädgårdar där den kan kalasa på daggmaskar i lugn och ro. En familj på fyra hyfsat aktiva personer är uppenbarligen inte nog. Jag tror inte ens det hade hjälpt om fotbollslandslaget hade kört ett träningsläger i vår trädgård. Besten som bor i underjorden flyttar inte i första taget.
-Köp fällor och placera dem i mullvadens gångar! sa en hjälpsam granne. Yes, tänkte jag. Jag ska ta den jäveln med hjälp av fällor. Jag åkte till den lokala mullvadsutrotningsaffären och insåg att fällor i plural var uteslutet. De kostade en halv förmögenhet och det ville jag inte spendera på ett sådant vidrigt kräk. Jag nöjde mig med en som jag genast grävde ner i en av de många gångar som min arma gräsmatta innehåller. Inte fan gick han i nån fälla. Han såg dock alltid till att fösa jord i fällan för att lura mig att tro att jag hade besegrat det irriterande fanskapet.
Det har varit lugnt på mullvadsfronten en längre tid. Jag hade nästan börjat hoppas på att han kanske hade flyttat till en av mina många mullvadsexperter till grannar. Men han har nu gjort en hejdundrande comeback, med högar så stora att jag ibland misstänker att det är en häst som plöjer runt under gräsmattan. Man blir förtvivlad, men en vacker dag ska jag ta honom och då ska jag genomföra alla de tortyrmetoder jag, i min förtvivlan, har fantiserat fram...
Slutgnällt! Nu ska jag äta Ben and Jerry's-glass! Så de' så!
Det började förra hösten med att små, nästan söta jordhögar började poppa upp ur min stackars gräsmatta. Först gick jag bara runt och trampade ner högarna innan jag skulle klippa gräset. Grannar och medmänniskor påstod att om man rör sig mycket på gräsmattan vantrivs mullvaden och flyttar till lugnare trädgårdar där den kan kalasa på daggmaskar i lugn och ro. En familj på fyra hyfsat aktiva personer är uppenbarligen inte nog. Jag tror inte ens det hade hjälpt om fotbollslandslaget hade kört ett träningsläger i vår trädgård. Besten som bor i underjorden flyttar inte i första taget.
-Köp fällor och placera dem i mullvadens gångar! sa en hjälpsam granne. Yes, tänkte jag. Jag ska ta den jäveln med hjälp av fällor. Jag åkte till den lokala mullvadsutrotningsaffären och insåg att fällor i plural var uteslutet. De kostade en halv förmögenhet och det ville jag inte spendera på ett sådant vidrigt kräk. Jag nöjde mig med en som jag genast grävde ner i en av de många gångar som min arma gräsmatta innehåller. Inte fan gick han i nån fälla. Han såg dock alltid till att fösa jord i fällan för att lura mig att tro att jag hade besegrat det irriterande fanskapet.
Det har varit lugnt på mullvadsfronten en längre tid. Jag hade nästan börjat hoppas på att han kanske hade flyttat till en av mina många mullvadsexperter till grannar. Men han har nu gjort en hejdundrande comeback, med högar så stora att jag ibland misstänker att det är en häst som plöjer runt under gräsmattan. Man blir förtvivlad, men en vacker dag ska jag ta honom och då ska jag genomföra alla de tortyrmetoder jag, i min förtvivlan, har fantiserat fram...
Slutgnällt! Nu ska jag äta Ben and Jerry's-glass! Så de' så!
tisdag 24 februari 2009
Skrivkramp-blogg
Efter att stolt ha informerat min omgivning om jag nu minsann skriver blogg har jag plötsligt drabbats av skrivkramp. Det kommer liksom inget. Hittills har jag hämtat all inspiration i min vardag, men det poppar inte upp något spännanade att skriva om. Jag tänker därför redogöra för några desperata bloggämnen som jag har försökt tvinga fram.
Den första krystade bloggidéen handlar om vem som egentligen köper Per Gessles skivor. Jag är själv förtjust i Gessles svenska skivor, vilket jag har gett mig fan på att inte skämmas över. De flesta musikintresserade i min omgivning rynkar nämligen på näsan om man nämner honom. Det är uppenbarligen skamligt att lyssna på honom. Många försöker också, med gnällig röst, härma Gessle och på annat sätt förlöjliga honom. Jag kan inte komma på många människor som villigt erkänner att de gillar Gessle, men ändå säljer han mer skivor än regndroppar i Dublin. Märkligt!
Nästa bloggämne handlar om hyrfilmsomslag. Visst är det kul att läsa filmbolagens desperata försök att lura kunder att hyra. Som tur är har man skaffat en viss rutin när man hyr film. Står det t ex - Från regissören som gjorde "Die hard 2"- bör man fråga sig varför man inte skriver ut denna fantastiska regissörs namn (som jag råkar veta är finnen Renny Harlin, nördigt va?). Givetvis för att denna regissör inte har gjort något vettigt (?) sen "Die hard 2". Man bör alltså våldsamt ställa tillbaka filmen innan man luras av den otroligt lockande informationen. Vidare brukar man kunna läsa att filmen är ett lyckopiller eller en garanterad skrattfest enligt någon märklig amerikansk filmguide. Detta brukar vara en garanti att filmen är så kass att man hellre hade gått till tandläkaren.
Krystade ämnen, men ändå...
Dagens godaste: Vinägerchips med dippa.
Dagens bästa låt: Ingen soldat
Den första krystade bloggidéen handlar om vem som egentligen köper Per Gessles skivor. Jag är själv förtjust i Gessles svenska skivor, vilket jag har gett mig fan på att inte skämmas över. De flesta musikintresserade i min omgivning rynkar nämligen på näsan om man nämner honom. Det är uppenbarligen skamligt att lyssna på honom. Många försöker också, med gnällig röst, härma Gessle och på annat sätt förlöjliga honom. Jag kan inte komma på många människor som villigt erkänner att de gillar Gessle, men ändå säljer han mer skivor än regndroppar i Dublin. Märkligt!
Nästa bloggämne handlar om hyrfilmsomslag. Visst är det kul att läsa filmbolagens desperata försök att lura kunder att hyra. Som tur är har man skaffat en viss rutin när man hyr film. Står det t ex - Från regissören som gjorde "Die hard 2"- bör man fråga sig varför man inte skriver ut denna fantastiska regissörs namn (som jag råkar veta är finnen Renny Harlin, nördigt va?). Givetvis för att denna regissör inte har gjort något vettigt (?) sen "Die hard 2". Man bör alltså våldsamt ställa tillbaka filmen innan man luras av den otroligt lockande informationen. Vidare brukar man kunna läsa att filmen är ett lyckopiller eller en garanterad skrattfest enligt någon märklig amerikansk filmguide. Detta brukar vara en garanti att filmen är så kass att man hellre hade gått till tandläkaren.
Krystade ämnen, men ändå...
Dagens godaste: Vinägerchips med dippa.
Dagens bästa låt: Ingen soldat
torsdag 12 februari 2009
Mos-blogg
Jag fick mos över efter gårdagens kulinariska höjdpunkt - Kabanoss med mos. Jag tänkte därför att jag skulle bjuda min dotter på en ny matupplevelse i form av potatisbullar. Hur svårt kan det va'? Egentligen inte särskilt. Jag har bara en tendens att ställa till det för mig i köket.
Jag inledde med att krydda på moshelvetet lite extra, vilket förlöpte utan några större fadäser. Därefter, däremot, fick jag för mig att knäcka ner TVÅ ägg i mitt välkryddade mos (Heter det mitt eller min mos?), vilket givetvis medförde att det blev alldeles för löst. Nästa moment är ju som alla vet att forma mos till bullar som ska vändas i ströbröd. Uteslutet! Jag kunde lika gärna försökt forma ett glas juice till en bulle. I stället vräkte jag ner ströbröd i sörjan och hoppades att ett under skulle ske. Fortfarande hoppfull lade jag varsamt ner tre stora klickar mos i stekjärnet medan jag bad till högre makter. Jag tänkte att om man låter det steka en stund antar det kanske en fastare form. Det gjorde det inte. Försiktigare än jätteförsiktigt lirkade jag in en stekspade under en av mosklickarna. Nja, det gick sådär. Inte fan var den fast i alla fall. I järnet låg nu en vidrig massa som visserligen hade en tjusig stekyta här och där.
Tro det eller ej men geggamojan smakade riktigt bra, även om dottern var skeptisk. Däremot såg den hemsk ut vilket gav mig en idé. Eftersom detta inte var första gången jag lagade mat som endast bör serveras till väldigt närsynta insåg jag att jag har funnit en nisch. Om jag skulle få för mig att ge ut en kokbok är namnet givet: "Tio rätter som ser för djävliga ut, men som smakar rätt bra". Äntligen ska jag bli förmögen...
Dagens argaste: Björn Afzelius i den 27 år gamla "Medan bomberna faller", lika sann nu som då.
Jag inledde med att krydda på moshelvetet lite extra, vilket förlöpte utan några större fadäser. Därefter, däremot, fick jag för mig att knäcka ner TVÅ ägg i mitt välkryddade mos (Heter det mitt eller min mos?), vilket givetvis medförde att det blev alldeles för löst. Nästa moment är ju som alla vet att forma mos till bullar som ska vändas i ströbröd. Uteslutet! Jag kunde lika gärna försökt forma ett glas juice till en bulle. I stället vräkte jag ner ströbröd i sörjan och hoppades att ett under skulle ske. Fortfarande hoppfull lade jag varsamt ner tre stora klickar mos i stekjärnet medan jag bad till högre makter. Jag tänkte att om man låter det steka en stund antar det kanske en fastare form. Det gjorde det inte. Försiktigare än jätteförsiktigt lirkade jag in en stekspade under en av mosklickarna. Nja, det gick sådär. Inte fan var den fast i alla fall. I järnet låg nu en vidrig massa som visserligen hade en tjusig stekyta här och där.
Tro det eller ej men geggamojan smakade riktigt bra, även om dottern var skeptisk. Däremot såg den hemsk ut vilket gav mig en idé. Eftersom detta inte var första gången jag lagade mat som endast bör serveras till väldigt närsynta insåg jag att jag har funnit en nisch. Om jag skulle få för mig att ge ut en kokbok är namnet givet: "Tio rätter som ser för djävliga ut, men som smakar rätt bra". Äntligen ska jag bli förmögen...
Dagens argaste: Björn Afzelius i den 27 år gamla "Medan bomberna faller", lika sann nu som då.
tisdag 10 februari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)