Idag är jag hemma för Vård Av otroligt sött Barn. Dottern vaknade något matt och med siffran 11 under näsan. Mattheten var givetvis som bortblåst då jag hade ringt de fjorton samtal man måste ringa innan man kan starta vården.
Vad gör man då med en snorig, tvåårig piggelin? Jo, givetvis kranar man upp ett bad där hon lugnt kan plaska utan att slåss om utrymmet med storebror. Jag fyller karet med vatten och dottern fyller karet med diverse badleksaker. Så fort ungen sedan hamnar i vattnet antar hennes ansikte en rödare ton och snart är det mer än badleksaker som flyter i vattnet. Suck! Upp med tjejen, ut med vattnet och alla dessa förb... badleksaker, sanering av badkar och så på det igen. Hon blev ren till slut.
Just nu springer hon omkring i gummistövlar inomhus och skriker: - Dumma, dumma, dumma! Nej, det är ingen alternativ variant på Snälla, snälla, snälla utan något som Lotta på Bråkmakargatan här lärt henne. Tack så jävla mycket, Astrid! Nobelpriset my ass!
I morse knäckte Hanna trehjulingskoden och trampade stolt genom huset. Efter att ha sparkat sig fram var hon plötsligt en stor tjej som ganska omgående kunde få upp en kaxig hastighet på sitt lilla fordon. Det var inte bara hon som var stolt. Detta ögonblick hade jag missat om jag inte hade varit hemma.
Från det ena till det andra - Spotify måste vara den mest välgörande internetsajten hittills. Jag är helt hooked. Just nu lyssnar jag på "Romans för timmen" med Noice. Tänk vad bra den var då och så kass den är nu. Viss musik ska man nog bara minnas...
Längtar till den 7 juni och Springsteen i Stockholm.
tisdag 28 april 2009
onsdag 8 april 2009
Coverband-blogg
Magnus Ugglas bror berättar i en dokumentär att Uggla vid ett tillfälle träffar på Ulf Lundell uträttandes sina behov i en pissoar på en pub. Ugglas kommentar: - Jasså, här står hötorgspoeten och pissar! Lundell svarar: Bättre hötorgspoet än ingenting! Uggla kontrar: Bättre ingenting än hötorgspoet...
Vad har denna lilla historia med min blogg-titel att göra kan man undra. Jo, jag misstänker ibland att man är lite av en hötorgsmusiker när man sysslar med att spela covers. Coverbanden är ett utskällt släkte som är väldigt lätt att göra narr av, inte minst av redan nämnda Uggla.
Jag kan själv bli lite obekväm och ursäktande i tonen när folk undrar vilken sorts musik man spelar. - Jo, vi spelar covers, men inte bara de uppenbara Creedence-låtarna. Vi försöker göra lite annorlunda låtar som vi själva gillar. Det sistnämnda förändrar ju inget. Det är fortfarande covers.
Paradoxalt nog misstänker jag att man måste kunna spela för att känna den där lilla cover-skammen. Och covers kan man ju bara spela om man kan spela...
Nu gör jag en helomvändning i denna skamsna blogg. Vi spelar covers för att det är förbannat kul och för att vi tycker att vi gör det bra. Vi har fria händer att göra vad vi vill med andras material, vilket vi också gör (fast jag är inte helt 100 på att vi egentligen får göra vad vi vill). Ibland försöker vi likna originalet, men oftast försöker vi göra något annat. Ibland gör vi låtar som vi älskar och ibland älskar vi låtar som vi gör. Ibland spelar vi låtar som vi tycker är smörja men som publiken går igång på (Tack Sten och Stanley för "Jag vill vara din, Margareta"). Och givetvis spelar vi också Creedence-låtar och vissa är riktigt jävla bra. Så de' så!
Det är inte konstigt att coverband oftast framträder i lokaler där alkohol serveras. Ett halvdant band kan ju bli riktigt bra efter några drinkar och riktigt ruttna låtar kan bli rena mästerverk med hjälp av öl.
I alla händelser spelar vi i alla fall på Jeppes i Glimåkra den 16 maj. Vi har nu blivit med band och kallar oss "Björks and sons" i sann coverbandsanda...
Tack Erika som fick igång mitt bloggande igen!
Lyssna på: "Balladen om K" med Thorsten Flink. Bättre än man tror!
Vad har denna lilla historia med min blogg-titel att göra kan man undra. Jo, jag misstänker ibland att man är lite av en hötorgsmusiker när man sysslar med att spela covers. Coverbanden är ett utskällt släkte som är väldigt lätt att göra narr av, inte minst av redan nämnda Uggla.
Jag kan själv bli lite obekväm och ursäktande i tonen när folk undrar vilken sorts musik man spelar. - Jo, vi spelar covers, men inte bara de uppenbara Creedence-låtarna. Vi försöker göra lite annorlunda låtar som vi själva gillar. Det sistnämnda förändrar ju inget. Det är fortfarande covers.
Paradoxalt nog misstänker jag att man måste kunna spela för att känna den där lilla cover-skammen. Och covers kan man ju bara spela om man kan spela...
Nu gör jag en helomvändning i denna skamsna blogg. Vi spelar covers för att det är förbannat kul och för att vi tycker att vi gör det bra. Vi har fria händer att göra vad vi vill med andras material, vilket vi också gör (fast jag är inte helt 100 på att vi egentligen får göra vad vi vill). Ibland försöker vi likna originalet, men oftast försöker vi göra något annat. Ibland gör vi låtar som vi älskar och ibland älskar vi låtar som vi gör. Ibland spelar vi låtar som vi tycker är smörja men som publiken går igång på (Tack Sten och Stanley för "Jag vill vara din, Margareta"). Och givetvis spelar vi också Creedence-låtar och vissa är riktigt jävla bra. Så de' så!
Det är inte konstigt att coverband oftast framträder i lokaler där alkohol serveras. Ett halvdant band kan ju bli riktigt bra efter några drinkar och riktigt ruttna låtar kan bli rena mästerverk med hjälp av öl.
I alla händelser spelar vi i alla fall på Jeppes i Glimåkra den 16 maj. Vi har nu blivit med band och kallar oss "Björks and sons" i sann coverbandsanda...
Tack Erika som fick igång mitt bloggande igen!
Lyssna på: "Balladen om K" med Thorsten Flink. Bättre än man tror!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)