Detta är en form av varningssblogg. Jag vill varna allmänheten för uttrycket "ta i trä". Man har hört det genom åren i sin omgivning utan att reflektera över det. Men det var innan jag insåg att uttrycket är direkt livsfarligt.
Man kan börja med att konstatera att uttrycket är vanligt i hela världen, vilket jag tror beror på att det faktiskt har fungerat en gång i tiden. I våra grannländer svänger sig var och varannan medborgare med det. I Norge har man dock förvanskat betydelsen något. Man säger nu: - Ta dere in ett træ. Detta uttryck används ofta i december månad. I Finland används uttrycket på samma sätt som på svenska: - Jukkavihaimensttää i trä.
Uttrycket har en historia som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan i Bibeln dyker det upp i Nya Testamentet då Jesus vill impa på några lärjungar genom att gå på vattnet. Om jag inte missminner mig använder han orden: - I skola bevittna min promenad på detta vatten - ta i trä.
I norden har man funnit runstenar där uttrycket förekommer. Utanför Jönköping står en sten där runorna tolkats: "Denna runa restes av hövdingen Svein Stein för att bringa lycka till mannarna - ta i trä".
Problemet är att det förut så framgångrika uttrycket nu helt tappat sin kraft. Redan 1986 började man ana oråd då besättningen på rymdfärjan Challenger muntert hälsade: - Nu åker vi till rymden - ta i trä. Senaste exemplet på ett misslyckat "ta i trä" kommer från sportvärlden och från höjdhopparen Linus Thörnblad som i veckan sa: - Här ska jävlaranamma hoppas högt - ta i trä. Han nådde upp till blygsamma 2.17.
Själv gjorde jag en fasansfull miss då jag i förra veckan sa till en kollega: - Mina barn är nästan aldrig sjuka - ta i trä. Gissa om all världens åkommor slog sig ner i vårt hus. En av dessa åkommor var maginfluensa, vilket jag många gånger påstått att jag aldrig har med tillägget - ta i trä. Nu sitter jag givetvis här med världens rock n' roll i "bugen".
När uttrycket drabbar ens barn blir man givetvis vansinnig. Jag tycker att regering och riksdag bör se över så här angelägna problem i stället för att lägga krut på finanskriser. Jag förespråkar givetvis att uttrycket helt förbjudes.
Jag tycker att TV4 kan hålla en fyratimmarsgala till förmån för offer av "ta i trä". Agneta Sjödin ställer säkert, som vanligt, upp, Håkan Hellström kommer säkert, som vanligt, och "sjunger" sin senaste singel och man kan ha ett räkneverk i rutans nedankant där offrens insamlade pengar redovisas under kvällen...
Dagens boktips: "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist
söndag 8 mars 2009
torsdag 26 februari 2009
Mullvad-blogg
Vi är drabbade av en förbannelse. Ett fasansfullt vidunder har gett sig fan på att ödelägga vår tomt. Min far brukar använda det käcka namnet "Mulle-mullvad" på odjuret, men det finns inget käckt i närheten av fanskapet.
Det började förra hösten med att små, nästan söta jordhögar började poppa upp ur min stackars gräsmatta. Först gick jag bara runt och trampade ner högarna innan jag skulle klippa gräset. Grannar och medmänniskor påstod att om man rör sig mycket på gräsmattan vantrivs mullvaden och flyttar till lugnare trädgårdar där den kan kalasa på daggmaskar i lugn och ro. En familj på fyra hyfsat aktiva personer är uppenbarligen inte nog. Jag tror inte ens det hade hjälpt om fotbollslandslaget hade kört ett träningsläger i vår trädgård. Besten som bor i underjorden flyttar inte i första taget.
-Köp fällor och placera dem i mullvadens gångar! sa en hjälpsam granne. Yes, tänkte jag. Jag ska ta den jäveln med hjälp av fällor. Jag åkte till den lokala mullvadsutrotningsaffären och insåg att fällor i plural var uteslutet. De kostade en halv förmögenhet och det ville jag inte spendera på ett sådant vidrigt kräk. Jag nöjde mig med en som jag genast grävde ner i en av de många gångar som min arma gräsmatta innehåller. Inte fan gick han i nån fälla. Han såg dock alltid till att fösa jord i fällan för att lura mig att tro att jag hade besegrat det irriterande fanskapet.
Det har varit lugnt på mullvadsfronten en längre tid. Jag hade nästan börjat hoppas på att han kanske hade flyttat till en av mina många mullvadsexperter till grannar. Men han har nu gjort en hejdundrande comeback, med högar så stora att jag ibland misstänker att det är en häst som plöjer runt under gräsmattan. Man blir förtvivlad, men en vacker dag ska jag ta honom och då ska jag genomföra alla de tortyrmetoder jag, i min förtvivlan, har fantiserat fram...
Slutgnällt! Nu ska jag äta Ben and Jerry's-glass! Så de' så!
Det började förra hösten med att små, nästan söta jordhögar började poppa upp ur min stackars gräsmatta. Först gick jag bara runt och trampade ner högarna innan jag skulle klippa gräset. Grannar och medmänniskor påstod att om man rör sig mycket på gräsmattan vantrivs mullvaden och flyttar till lugnare trädgårdar där den kan kalasa på daggmaskar i lugn och ro. En familj på fyra hyfsat aktiva personer är uppenbarligen inte nog. Jag tror inte ens det hade hjälpt om fotbollslandslaget hade kört ett träningsläger i vår trädgård. Besten som bor i underjorden flyttar inte i första taget.
-Köp fällor och placera dem i mullvadens gångar! sa en hjälpsam granne. Yes, tänkte jag. Jag ska ta den jäveln med hjälp av fällor. Jag åkte till den lokala mullvadsutrotningsaffären och insåg att fällor i plural var uteslutet. De kostade en halv förmögenhet och det ville jag inte spendera på ett sådant vidrigt kräk. Jag nöjde mig med en som jag genast grävde ner i en av de många gångar som min arma gräsmatta innehåller. Inte fan gick han i nån fälla. Han såg dock alltid till att fösa jord i fällan för att lura mig att tro att jag hade besegrat det irriterande fanskapet.
Det har varit lugnt på mullvadsfronten en längre tid. Jag hade nästan börjat hoppas på att han kanske hade flyttat till en av mina många mullvadsexperter till grannar. Men han har nu gjort en hejdundrande comeback, med högar så stora att jag ibland misstänker att det är en häst som plöjer runt under gräsmattan. Man blir förtvivlad, men en vacker dag ska jag ta honom och då ska jag genomföra alla de tortyrmetoder jag, i min förtvivlan, har fantiserat fram...
Slutgnällt! Nu ska jag äta Ben and Jerry's-glass! Så de' så!
tisdag 24 februari 2009
Skrivkramp-blogg
Efter att stolt ha informerat min omgivning om jag nu minsann skriver blogg har jag plötsligt drabbats av skrivkramp. Det kommer liksom inget. Hittills har jag hämtat all inspiration i min vardag, men det poppar inte upp något spännanade att skriva om. Jag tänker därför redogöra för några desperata bloggämnen som jag har försökt tvinga fram.
Den första krystade bloggidéen handlar om vem som egentligen köper Per Gessles skivor. Jag är själv förtjust i Gessles svenska skivor, vilket jag har gett mig fan på att inte skämmas över. De flesta musikintresserade i min omgivning rynkar nämligen på näsan om man nämner honom. Det är uppenbarligen skamligt att lyssna på honom. Många försöker också, med gnällig röst, härma Gessle och på annat sätt förlöjliga honom. Jag kan inte komma på många människor som villigt erkänner att de gillar Gessle, men ändå säljer han mer skivor än regndroppar i Dublin. Märkligt!
Nästa bloggämne handlar om hyrfilmsomslag. Visst är det kul att läsa filmbolagens desperata försök att lura kunder att hyra. Som tur är har man skaffat en viss rutin när man hyr film. Står det t ex - Från regissören som gjorde "Die hard 2"- bör man fråga sig varför man inte skriver ut denna fantastiska regissörs namn (som jag råkar veta är finnen Renny Harlin, nördigt va?). Givetvis för att denna regissör inte har gjort något vettigt (?) sen "Die hard 2". Man bör alltså våldsamt ställa tillbaka filmen innan man luras av den otroligt lockande informationen. Vidare brukar man kunna läsa att filmen är ett lyckopiller eller en garanterad skrattfest enligt någon märklig amerikansk filmguide. Detta brukar vara en garanti att filmen är så kass att man hellre hade gått till tandläkaren.
Krystade ämnen, men ändå...
Dagens godaste: Vinägerchips med dippa.
Dagens bästa låt: Ingen soldat
Den första krystade bloggidéen handlar om vem som egentligen köper Per Gessles skivor. Jag är själv förtjust i Gessles svenska skivor, vilket jag har gett mig fan på att inte skämmas över. De flesta musikintresserade i min omgivning rynkar nämligen på näsan om man nämner honom. Det är uppenbarligen skamligt att lyssna på honom. Många försöker också, med gnällig röst, härma Gessle och på annat sätt förlöjliga honom. Jag kan inte komma på många människor som villigt erkänner att de gillar Gessle, men ändå säljer han mer skivor än regndroppar i Dublin. Märkligt!
Nästa bloggämne handlar om hyrfilmsomslag. Visst är det kul att läsa filmbolagens desperata försök att lura kunder att hyra. Som tur är har man skaffat en viss rutin när man hyr film. Står det t ex - Från regissören som gjorde "Die hard 2"- bör man fråga sig varför man inte skriver ut denna fantastiska regissörs namn (som jag råkar veta är finnen Renny Harlin, nördigt va?). Givetvis för att denna regissör inte har gjort något vettigt (?) sen "Die hard 2". Man bör alltså våldsamt ställa tillbaka filmen innan man luras av den otroligt lockande informationen. Vidare brukar man kunna läsa att filmen är ett lyckopiller eller en garanterad skrattfest enligt någon märklig amerikansk filmguide. Detta brukar vara en garanti att filmen är så kass att man hellre hade gått till tandläkaren.
Krystade ämnen, men ändå...
Dagens godaste: Vinägerchips med dippa.
Dagens bästa låt: Ingen soldat
torsdag 12 februari 2009
Mos-blogg
Jag fick mos över efter gårdagens kulinariska höjdpunkt - Kabanoss med mos. Jag tänkte därför att jag skulle bjuda min dotter på en ny matupplevelse i form av potatisbullar. Hur svårt kan det va'? Egentligen inte särskilt. Jag har bara en tendens att ställa till det för mig i köket.
Jag inledde med att krydda på moshelvetet lite extra, vilket förlöpte utan några större fadäser. Därefter, däremot, fick jag för mig att knäcka ner TVÅ ägg i mitt välkryddade mos (Heter det mitt eller min mos?), vilket givetvis medförde att det blev alldeles för löst. Nästa moment är ju som alla vet att forma mos till bullar som ska vändas i ströbröd. Uteslutet! Jag kunde lika gärna försökt forma ett glas juice till en bulle. I stället vräkte jag ner ströbröd i sörjan och hoppades att ett under skulle ske. Fortfarande hoppfull lade jag varsamt ner tre stora klickar mos i stekjärnet medan jag bad till högre makter. Jag tänkte att om man låter det steka en stund antar det kanske en fastare form. Det gjorde det inte. Försiktigare än jätteförsiktigt lirkade jag in en stekspade under en av mosklickarna. Nja, det gick sådär. Inte fan var den fast i alla fall. I järnet låg nu en vidrig massa som visserligen hade en tjusig stekyta här och där.
Tro det eller ej men geggamojan smakade riktigt bra, även om dottern var skeptisk. Däremot såg den hemsk ut vilket gav mig en idé. Eftersom detta inte var första gången jag lagade mat som endast bör serveras till väldigt närsynta insåg jag att jag har funnit en nisch. Om jag skulle få för mig att ge ut en kokbok är namnet givet: "Tio rätter som ser för djävliga ut, men som smakar rätt bra". Äntligen ska jag bli förmögen...
Dagens argaste: Björn Afzelius i den 27 år gamla "Medan bomberna faller", lika sann nu som då.
Jag inledde med att krydda på moshelvetet lite extra, vilket förlöpte utan några större fadäser. Därefter, däremot, fick jag för mig att knäcka ner TVÅ ägg i mitt välkryddade mos (Heter det mitt eller min mos?), vilket givetvis medförde att det blev alldeles för löst. Nästa moment är ju som alla vet att forma mos till bullar som ska vändas i ströbröd. Uteslutet! Jag kunde lika gärna försökt forma ett glas juice till en bulle. I stället vräkte jag ner ströbröd i sörjan och hoppades att ett under skulle ske. Fortfarande hoppfull lade jag varsamt ner tre stora klickar mos i stekjärnet medan jag bad till högre makter. Jag tänkte att om man låter det steka en stund antar det kanske en fastare form. Det gjorde det inte. Försiktigare än jätteförsiktigt lirkade jag in en stekspade under en av mosklickarna. Nja, det gick sådär. Inte fan var den fast i alla fall. I järnet låg nu en vidrig massa som visserligen hade en tjusig stekyta här och där.
Tro det eller ej men geggamojan smakade riktigt bra, även om dottern var skeptisk. Däremot såg den hemsk ut vilket gav mig en idé. Eftersom detta inte var första gången jag lagade mat som endast bör serveras till väldigt närsynta insåg jag att jag har funnit en nisch. Om jag skulle få för mig att ge ut en kokbok är namnet givet: "Tio rätter som ser för djävliga ut, men som smakar rätt bra". Äntligen ska jag bli förmögen...
Dagens argaste: Björn Afzelius i den 27 år gamla "Medan bomberna faller", lika sann nu som då.
tisdag 10 februari 2009
Slentrian-blogg
Jag hämtade precis en kopp kaffe, och i samma ögonblick som den första sippen gled ner i halsen tänkte jag: - Hur gott är det egentligen? En liknande upplevelse hade jag på mitt skrotgym för några dagar sedan när jag, tillsammans med två hantlar, kämpade mot gavitationen. Jag tänkte: - Hur skönt är det egentligen?
Tänk om jag slentriandricker kaffe och slentriantränar min kropp? Tänk om min vardag bara innehåller saker jag gör av gammal vana? Först slentrianvaknar man på morgonen, slentrianpussar min fru och kör och slentrianjobbar. I bilen slentriangillar jag Springsteens nya CD samtidigt som jag slentrianmyser för att jag har biljetter till en av hans spelningar, som jag ska se av gammal vana. På jobbet slentriansaknar jag min familj och är slentriansur på mina elever.
Jag känner att jag inte riktigt orkar knyta ihop säcken vad gäller det här ämnet. Konstaterar bara att kaffe oftast är gott, träning är oftast skönt, Springsteen är alltid fantastisk, liksom fruns pussar. Jag mår väldigt bra av allt jag gör av gammal vana. Slentrianbra...
Dagens löfte: Ska inte skriva ordet slentrian på flera år.
Tänk om jag slentriandricker kaffe och slentriantränar min kropp? Tänk om min vardag bara innehåller saker jag gör av gammal vana? Först slentrianvaknar man på morgonen, slentrianpussar min fru och kör och slentrianjobbar. I bilen slentriangillar jag Springsteens nya CD samtidigt som jag slentrianmyser för att jag har biljetter till en av hans spelningar, som jag ska se av gammal vana. På jobbet slentriansaknar jag min familj och är slentriansur på mina elever.
Jag känner att jag inte riktigt orkar knyta ihop säcken vad gäller det här ämnet. Konstaterar bara att kaffe oftast är gott, träning är oftast skönt, Springsteen är alltid fantastisk, liksom fruns pussar. Jag mår väldigt bra av allt jag gör av gammal vana. Slentrianbra...
Dagens löfte: Ska inte skriva ordet slentrian på flera år.
måndag 9 februari 2009
Musiksmak-blogg
För cirka tio år sedan tog jag och en barndomskompis ett viktigt beslut. Vi bestämde oss för att sluta mobba varandra för märkliga skivor i våra skivsamlingar. Vi skulle helt enkelt respektera varandra trots att vår musiksmak stundtals är hämtad från varsin hörna av universum. Det märkliga i sammanhanget var att vi båda hade gått omkring och smyggillat "When you're gone" med Bryan Adams och Mel C. Kanske inget man ville basunera ut till sin omvärld.
Vårt beslut var hur som helst en befrielse eftersom vi nu inte har några spärrar vad gäller vår musiksmak. Detta innebär att jag är fri att skapa de mest märkliga blandskivor utan att tveka. För en minut sedan spottade datorn ut en ny bisarr blandning där Springsteen, Lars Winnerbäck och Wilmer X trängs med The Corrs, Björn Afzelius och Van Morrison. Det var inte långt ifrån att Hasse Anderssons "Änglahund" tog sig in på blandskivan, men det får ju finnas gränser för den musikaliska friheten...
Dagens orsak till irritation: Att jag stavade fel på revansch i gårdagens blogg.
Gör mig glad: Dagsljus, min fru och mina barn och dagsljus.
Vårt beslut var hur som helst en befrielse eftersom vi nu inte har några spärrar vad gäller vår musiksmak. Detta innebär att jag är fri att skapa de mest märkliga blandskivor utan att tveka. För en minut sedan spottade datorn ut en ny bisarr blandning där Springsteen, Lars Winnerbäck och Wilmer X trängs med The Corrs, Björn Afzelius och Van Morrison. Det var inte långt ifrån att Hasse Anderssons "Änglahund" tog sig in på blandskivan, men det får ju finnas gränser för den musikaliska friheten...
Dagens orsak till irritation: Att jag stavade fel på revansch i gårdagens blogg.
Gör mig glad: Dagsljus, min fru och mina barn och dagsljus.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)